Ni mammor vet att barnen ibland gör något riktigt dumt och att man då blir både, rädd, arg och leden på samma gång. Blodet rusar och pulsen maxas.
Idag var vi ute i trädgården efter hämtning hos dagmamman och jag hör ett stort klonk följt av ett gallskrik. Min käre son hade kastat en stor sten på min dotter. GAH! Hon slutade gråta rätt snabbt, så jag fick väl anta att det gått rätt bra ändå. Sonen åkte in fortare än kvickt med en sjuherrans utskällning. Snart såg jag ett rött märke på kinden, straxt under örat på lillan och hon verkade inte vara öm, så det har ju faktiskt gått bra ändå. Men jag vet ju vad som kunde ha hänt om den träffat någon annan stans. Jag hoppas och tror att sonen fattade att detta var riktigt allvarligt och att han inte kommer göra om det igen (denna veckan i alla fall...).
Nåja, promenaden piggade upp en stund i alla fall. Nu har tröttheten bytts ut mot huvudvärk. Jädrans älskade ungar!
1 kommentar:
Usch, nej-det vet man ju verkligen inte! Tur att det gick bra.
Skicka en kommentar