Varför?

Jag tror varför-frågorna eskalerar...

Nu kommer de efter VARJE sak jag säger till honom, av ren ovana. Allt vi pratar om följs av ett varför och jag orkar inte svara på alla varför längre, de har ju liksom ingen ände och är det inte varför är det någon annan fråga... Det börjar gå mej riktigt på nerverna och jag hoppas innerligt att varför snart är ett minne blott!

-Kvällsmaten är klar!
-Varför?
-Du var ju hungrig...
-Varför?
-Ja, jag vet inte, du sa ju det...
-När sa jag det?
-Förut.
-Men när förut?
-Innan du gick ner och såg på Bolibompa.
-Men varför gick jag ner och såg på Bolibompa?
(Till på köpet har han klockrena R, som riktigt rullar; Varrrförrr?)

Ja, ni förstår min frustration. Så här låter var enda konversation vi har. Nu brukar jag klippa av dem ganska fort. Jag orkar inte längre - man kommer ju liksom ingen vart med en 4-åring! Men det är väl en 4-årings jobb att terra sin omgivning med frågor.

Som de säger på hjärnkontoret - frågar man inget, får man inget veta!
(Lätt för dem att säga som inte har en 4-åring i huset...)