Han är sur och ligger i sängen...
Springet har upphört...
Kan det vara slut nu?
Räcker det med 30 minuters kamp?
Kan jag vara nöjd när jag inte blivit arg (ok, aningens höjd puls och irritation innombords), inte gett vatten, eller hotat med något? Bara burit tillbaka och slängt honom i säng, ignorerat, stängt hans dörr, stängt min dörr.
Är det en vinst för mej?
Hur kommer det bli i morgon?
Lika lång kamp, kortare, längre?
Det är jobbigt att vara förälder...
Hur vet man vad som är rätt och fel?
Vet man någonsin det - mamma?
Herregud vad jag är imponerad av ensamstående heltidsföräldrar. De har aldrig nån hjälp, de får ta alla sådana här situationer själva. More power to them!
3 kommentarer:
Tanken på ensamstående föräldrar har också slagit mig, men det hjälper inte när jag känner mig som trötast på mina barn.
Varje gång jag har haft alla 3 lediga hemma bara för att de ska få vara hemma och ha det lugnt och skönt så bannar jag mig själv. Hoppas att jag kommer ihåg det till nästa gång det kommer på tal... men då brukar jag glömt hur det var! ;-) Kanske tur för barnen.
Kram
Jag har en moster som alltid varit ensamstående och fattar inte hur hon har fixat allt. Hoppas att den eviga kampen är över nu.
På din fråga om man någonsin vet vad som är rätt och fel, så tror jag inte det. Man vet ju inte vad som hänt, om man gjort tvärt om eller hur....
Märkte du att jag skrev tror, inte ens här vet jag om jag har rätt eller fel. Stackars dig som har mig som mor.....
Skicka en kommentar