Stökiga barn eller stökiga mammor?

Jag och mina barn var på bvc idag. De har familjcentral där, en sorts öppet hus/öppna förskolan med lek, sång och fika.

Förra året slet jag som en hund med min son, han var på alla som kom i hans väg och jag var hans ryggsäck, ibland med lillan hängandes i puppen. Jag såg alltid till att vara där han var, han fick inte lov att leka utan mej (eller annan vuxen) någonstans. Visst var det barn som råkade ut för honom, men jag var där och tog honom direkt och jag lyckades även stoppa de flesta attackerna genom min ständiga övervakning. Det var ett steg i hans utveckling och många barn går igenom detta.

Idag fanns det 2 sådana barn på bvc, mitt i denna fantastiska utveckling. De testade sina kompisar och föräldrar. Vad får man göra och vad får man inte göra? Helt naturligt, hur får man annars reda på sånt?

MEN, vart var deras mammor? Jo, ofta i samma rum, utan att ens ha ögonen på dem, eller i fikarummet medans barnen härjade vind för våg med både varandra och andra. Jag bröt deras bråk med varandra en gång och räddade min dotter från tjejens bestämda åsikt om vart Filuran fick och inte fick leka. Min åsikt är ju att har man ett barn mitt i denna utveckling, så ska man ha uppsikt på det, följa det som en skugga. Det är faktiskt inte barnet som är stökigt, det är ju mammorna som låter dem vara stökiga.

Jag tror och hoppas att vår sons stora framsteg bland andra barn har både med mognad att göra, men också med att vi faktiskt visade att ett sådant beteende inte är ok. Idag fungerar han mycket bra tillsammans med andra barn, både stora och små och jag känner att jag kan låta honom gå i förväg in och leka och jag kan lämna honom i några minuter för att göra annat. Visst händer det att det blir bråk - det är ju barn vi pratar om - men nu är det inte oprovocerat längre, det handlar om något, inte bara uppmärksamheten. Jag hade det slitigt förra året, men nu känner jag att jag kan börja njuta av att ha med mina barn ut, de leker och har roligt och det är en fröjd att se!