Självplågeri?

Tittade på en dokumentär på Tv4+, om ett par som väntade 6-lingar. Man fick följa dem innan förlossningen och under snittet i v 30+4 och sedan se barnen på neonatalen, hur de en efter en fick komma hem och fram tills de var ca 9 månader. Det var många känslor som väcktes till liv under denna dokumentär och tårarna trillade. Ibland undrar jag varför jag plågar mig med sånna här dokumentärer, men någon sorts terapi lär de vara, för jag "måste" ju se på dem när de går.

Vår lille skrutt kom i all hast en luciaeftermiddag för drygt 6 år sedan. Kallt var det, men ingen snö. Bilar som skulle in och julhandla och stod i vägen för oss, värkar som tilltog i styrka och rödljus som slog om åt fel håll. Ut kom han snabbare än snabbt, en doktor som inte trodde på honom men en stark son visade motsatsen! Några veckor på NEO med känslor som jag inte visste var jag hade eller vad de ville, en julmiddag hemma utan barn, men ett nyår med honom hos oss!

Nu ska jag gå och pussa på vår lille grabb som gått från 1690 gram och 42 cm till dryga 22000 gram och 120 cm. Han har gått från storlek 40 i kläder till 128.

Jag glömmer aldrig vilket år tsunamin kom - minns du?